Oj gud, varför publicerade jag det här ?

Har varit en enda dag av fyra den här veckan i skolan.. Nej, jag är faktist inte sjuk, eller det beror på hur man ser på saken. Jag mår bara skit psykiskt. Kanske det kommer helt som en överraskning för många, även för dom som känner mig ganska bra och ser mig i skolan hela tiden, men det är för att jag aldrig visar hur ledsen jag är inombords. Jag har ätit antidepressiva mediciner i kanske tre år nu efter att jag var väldigt deprimerad och så fort jag har försökt sluta med dem, så blir det bara värre. Fick också diagnosen anorexi för ett par år sedan och alla tankar om mat spökar ännu inom mig varenda dag. Hur mycket jag än äter och njuter av det. Jag funderar på precis varenda sak jag sätter i munnen och hur min kropp ser ut.

Varför i hela världen skriver jag det här på min blogg?! Jag har ingen jävla aning, men det känns bra. Är inte ännu säker på om jag kommer publicera inlägget eller inte..

Men varför skriver jag om det just nu? Kanske för att jag håller på att bli mer deppig för varje dag som går och för att ätstörningen börjar komma fram ordentligt igen. Kanske för att min pojkvän inte orkar med mig mera när jag bara är ledsen och sur hela tiden och jag låter det gå ut över honom främst. Kanske för att jag verkligen behöver få hjälp igen och gå och tala med någon. Kanske för att jag påriktigt mår så dåligt att jag inte ens klarar av att gå ti skolan på morgonen. Då är det ju något som verkligen är fel. Och varför hålla det hemligt?

Det känns lite tabu att tala om sånt här, men helt sant så bryr jag mig inte fast hela världen vet hur dåligt jag mår. Jag menar, så länge ingen börjar särbehandla mig eller tycka synd om mig.. För det vill jag knappast. Jag vill väl bara att de som känner mig ska veta varför jag inte dyker upp till skolan ibland, inte orkar träna osv. Varför säger jag det inte bara till dem som bryr sig då? För jag hatar att tala om det här facetoface med någon och berätta det om och om igen. Mycket lättare så här.

Jag hoppas ni som läst det här förstår mig på något litet sätt.. Är det något ni undrar över så snälla lämna en kommentar! Var fast anonyma! Nu när jag en gång har berättat allt det här så kan jag lika gärna berätta lite till.



Klart det finns mycket personligare saker än det här som jag inte kommer berätta om, tex gräl, personliga relationer och det värsta jag varit med om, men jag kan till och med hjälpa andra som har det lika jobbigt genom att berätta hur jag har det och hur jag försöker klara av mina problem.

Snälla, behandla inte mig som någon slags störd person nu, för det är jag ju väl ändå inte.

fint skrivet. Fast jag inte känner dig alls tyckte jag på något sätt jag blev rörd eller vad man kan säga. tycker du skall kämpa. anorexi kan vara väldigt farligt, men skall säga dig att din kropp är perfekt oberoende om du äter massor eller så som nu, alla storlekar är lika fina! kämpa på!

Jag känner igen mig såå i det du skriver, förutom ätstörningen då. Men jag har så mycket annat som jag kämpar med varje dag, alla demoner att strida med varje natt. Jag har levt fyra år med panikångest och självskadebeteende, detta är första gången jag skriver helt öppet om det. Men det känns bra! Precis som du så skäms jag inte över det och jag vill inte att det ska vara tabu, jag vill bara att de som är i min närhet ska veta hur det ligger till för många gånger är man väldigt duktig på att dölja sanningen från andra.

Det att jag nu återigen håller på att falla ner i hålet är inte heller något jag tänker smyga omkring med, och jag tycker det är otroligt fint att andra också vågar vara så otroligt starka att skriva helt öppet om det. Tillsammans kan man hjälpa! Styrkekram till dig.

Modigt av dig! Varje gång du börjar känna dig deppig tänk på att de lever. Gick förut själv och pratade med läkaren om mitt "hata mig själv" problem och det som fick mig att bli frisk var att tänka på alla människor som älskar mig och hur tacksam jag är att jag lever. Du borde inte gå igenom dethär ensam. Säg till nån hey jag vill ha hjälp så blir nog allt bra. Ha en super fortsättning på livet, hoppas du är lycklig och blir frisk. Jag tror det är det alla vill för dig! Kram

träsket e djupt. Varje liten munsbit man lägger i munnen så känner man sig som man skulle svika sig själv eller skjuta sig själv i benet. Tanken på att gå upp i vikt skrämmer vettet ur en. Att äta är ett måste men det känns som man inte behöver det utan bara måst klara av vardagen. 3 år sedan mådde jag själv dåligt över vad jag åt så ja minskade. Till en början gick det lätt så länge som ingen kommenterade över saken. Mamma var den första som märkte saken och idag är jag glad över det för hon stödde mej och märkte att maten blev ett problem. Kämpa på! I början var det som svårast när man märkte att man började gå upp igen och hörde folk säga att oj du ha ju fått kött på benen. Att falla i träsket är lätt men att kämpa sig upp är ennu svårare. Idag kan jag tänka på tiden och hitta orsaken till varför jag föll. Elaka kommentarer och känslan att inte duga dödade en innuti. Personliga problem och en förevig rädsla gjorde bara sakem värre. Mest arg är jag över varför jag hamnade i träsket: elaka kommentarer av de jag litade på mest och kommentarer om min kropp som jag från första början inte gillade. Hård väg upp men mimmi du är stark, och du är allt annat än ensam.



-Anonym

intresseklubben antecknar.

Fin bild på dig gumman!<3 fyfan du e modig som vågar skriva allt detta på din blogg som vem som helst kan läsa de! Men finns här för dig om du vill tala! pusss<3

Gaquro xap okonivu ime ogi refixuzow huxeler, ot qap.